Nu är klockan 9:46 och jag har fortfarande inte kunnat sova. Jag får panik och det gör inte det hela bättre. Jag tror jag oroar mig för mycket.
* Operationen skrämmer mig. Om 3 veckor vet jag. Jag är rädd för att de inte kommer att hitta något fel på mig. Jag är rädd för VAD de kommer att hitta på mig. Jag är rädd för att operationen kommer att göra det värre. Jag är rädd för att det ska påverka nästa IVF negativt. Jag är rädd för att inte må bättre efteråt. Jag är rädd för att inte få någon hjälp på annat håll om de inte hittar något fel. Jag är rädd för att det blir en komplicerad operation. Jag är totalt j-la livrädd för att jag kommer att få må så här för alltid.
* Jag orkar inte må som jag gör just nu. Jag känner mig djupt deprimerad. Antagligen är det en kombination av mediciner, rädsla, smärta och allt jag varit med om som gör det. Kanske Sorgbearbetningskursen gör att jag mår sämre?
* Jag orkar inte ta tag i något. Jag måste t ex ringa Försäkringskassan. Hur ska jag orka prata med dem när jag mår så här? Eller det är kanske bara bra? Jag vill inte att de ska tro att jag är sjukskriven för att jag är deprimerad och hittar på att jag har extremt ont.
* Tiden går för snabbt. Jag hinner inte med. Kanske är det därför som hjärnan inte tillåter mig att sova?
* Jag har tappat matlusten helt. Ingenting är gott (förutom godis) och jag orkar inte laga någon mat. Bara när jag är tvungen.
* Jag är livrädd för nästa IVF. Så länge vi inte kan göra den så känns det så avlägset. Men den senaste tiden har jag börjat planera.
Vad har hänt? När blev det så här? Vad händer med mig? Vad kan jag göra? Ingenting hjälper. Jag äter antidepp och går till en psykolog. Vad finns det mer? Jag vågar inte ta mina ångestdämpande (Atarax, Lergigan, Theralen) när jag går på Oxikodon.
Nu måste jag gå och äta något för att jag måste! Det kanske hjälpte lite att skriva av sig.
Ursäkta för ett jobbigt inlägg!
