För några dagar sedan la jag upp en liten frågestund där ni fick ställa frågor till mig. Nu har jag försökt svara så ärligt som möjligt. 
Tessan: Hur kommer det sig att du testar tidigt i samband med dina ruvarperioder? Är det inte lättare att vänta tills testdagen och sen vara ovetandes om ev tidiga missfall istället för att glädjas vid svaga plus för att sedan bli otroligt besviken?
Svar: Det där var en bra fråga. Varför väljer många att göra så egentligen? För mig beror det nog mest på att jag är en extrem kontrollperson. På något sätt känns de där svaga plussen mer positiva än ett helblankt test. Jag och min läkare har pga detta diskuterat fram andra alternativ för mig. Som t ex att jag numera tar Ovitrelle även efter äggplock för att förhindra för tidig blödning. Vi har också kommit fram till att jag behöver gå på Synarela för att få embryot att eventuellt stanna kvar pga endometrios och överaktivt immunförsvar.
Blirjagmamma: Som jag förstått det är du sjukskriven nu. Hur länge? Hur får du dagarna att gå? Hur gör du för att orka mentalt med all väntan?
Svar: Det stämmer att jag är sjukskriven. Det är jag fram tills den 12 juni då vi egentligen skulle startat nästa behandling. Men nu har vi valt att avvakta med den tills jag mår bättre. Jag kommer att börja jobba igen så fort jag mår bättre. Jag går tyvärr på starka smärtstillande och får inte jobba då. När jag tar dessa smärtstillande så blir jag ganska trött och påverkad. Sitter mycket med min surfplatta och bloggar, läser bloggar, googlar, stöttar andra som kämpar etc. Jag pysslar lite med roliga saker. För tillfället virkning. Jag har lovat min läkare att försöka orka gå ut och träffa vänner ibland för att inte bli för osocial. Det försöker jag göra de dagar jag har mindre ont. Väntan är extremt jobbig. Jag hatar att inte kunna påverka mitt mående. Jag blir lätt deprimerad ibland. Men då har jag er läsare, mina IVF-vänner, andra vänner samt min fantastiskt stöttande man.
Hanna: Hur har er relation påverkats av er resa?
Har ni funderat på adoption och isf vilket land hade varit aktuellt?
Hur ser ert boende ut, hus/lägenhet, inredning och sånt ?
Är det något intresse du har som du inte nämnt i bloggen?
Svar: Det enda positiva med vår långa resa är att jag och min man har kommit varandra otroligt nära. Vi kan prata om allt. Det är så skönt. Vi har lärt oss att läsa av varandra. Vårt förhållande är superstarkt. Vi ställde oss i adoptionskö förra sommaren. Vi har inget favoritland ännu. Går inte nästa IVF vägen så ska vi gå den där obligatoriska föräldrautbildningen. Det får bli nästa steg. Vi bor i en 5:a någonstans i en stad i Skåne. Några av er har säkert redan klurat ut var vi bor. Men jag vill inte skriva det. Vi har en blandning av retromöbler och IKEA. Jag vill tyvärr inte skriva ut mitt störta intresse ännu då några eventuellt skulle kunna koppla mig till bloggen. Någon gång i framtiden kanske jag vågar skriva det.
Sara: Om ivf misslyckas, vad ”gör” ni då? Kommer ni betala för fler försök? Har ni pratat om hur ert liv kommer se ut om ni inte kommer få fler barn?
Svar: Vi har inte riktigt bestämt om vi kommer att göra fler IVF-försök om nästa misslyckas. Det beror lite på hur jag kommer att må efter nästa gång. Min kropp protesterar mer och mer för varje gång jag proppar den full med hormoner. Vet inte om det är värt det. Annars blir det adoption. Sista utvägen får bli antingen att vara fosterfamilj eller ha ett kontaktbarn. Helt barnlös vägrar jag bli. Min man har redan en son som bor hos oss varannan vecka. Men det blir inte riktigt samma sak.
Fia: Hur gammal är du och din man? Om det inte är för privat
Har ni satt upp någon gräns i antal ivf:er? Eller bestämmer ni från gång till gång?
Svar: Jag är 38 och min man 37. Vi har inte satt någon gräns. Min kropp och ekonomin får styra det. Tidigare har jag sagt att jag vill göra IVF tills vi lyckas. Men min kropp verkar tyvärr inte gå med på det.
Lilla jag: Hur många barn hade du velat ha om det inte hade varit några problem att bli gravid (och behålla barnet ända tills födseln)? Hade du någon sån idé när du var yngre?
Vilket är ditt drömyrke?
Vart i världen skulle du helst av allt vilja åka?
Vad skulle vara din bästa/sämsta egenskap som mamma?
Om du vann 10 miljoner vad är det första du skulle göra?
Svar: Jag har alltid velat ha 2 barn. Det känns lagom för att orka ge båda lika mycket uppmärksamhet samt att de får en kompis.
Drömyrke, det är så svårt. Funderar för tillfället på just det, vad jag vill bli när jag blir stor. En dröm jag har haft länge är att vara inredare på IKEA. Kanske jag borde plugga till Visual Merchandiser? Som det så fint heter.
Min drömresa som jag känner för att göra just nu är att åka till Kina. Det skulle vara fantastiskt att få uppleva en helt annan kultur, helt olik vår. Annars skulle en paradisstrand på Maldiverna också sitta fint.
Egenskaper, den var svår. Överbeskyddande är kanske en mindre bra egenskap. Tror det lätt blir så när man fått kämpa så länge. Min bästa egenskap skulle nog vara lyhördhet, att lyssna och stötta barnet i alla lägen.
Om jag vann 10 miljoner så skulle jag köpa ett fint hus. Vi skulle resa mycket. Adoption hade helt plötsligt blivit mycket lättare. Många säger att pengar inte kan göra en lycklig. Men i vårt fall skulle det vara så. Vi skulle äntligen få vårt efterlängtade barn. Vi skulle kunna tillbringa en längre tid i barnets hemland och lära oss mycket om den kulturen. Intressant och säkert väldigt givande för barnet.
Karin: Hur känner ni kring adoption?är det något som fortfarande är aktuellt?har ni era ivf:er fortfarande bekostade av landstinget,undrar hur ni tänker kring fortsättningen sen då med ivf?blir ju stora pengar att själv betala och sen då adoption på det..
Svar: Adoption är absolut aktuellt. Vi står i kö sedan augusti förra året. Som jag skrev tidigare så kommer vi att gå föräldrautbildningen om inte nästa försök går vägen. Sedan får vi se om vi går vidare helt med det eller gör fler IVF-försök. Våra gratisförsök är tyvärr slut och vi går nu privat. Vi köpte ett 3-pack och fick hjälp av våra arbetsgivare med bruttolöneavdrag. Det är vi tacksamma för. För det är inte billigt att gå privat.
Sophie: Har ni funderat på hur många ivf ni är villiga att göra? När vet man att nog är nog liksom?
Hur har er omgivning behandlat er sedan ni miste edda? Får ni ”lov” att prata om henne? Får ni stöd & är det någon som fortfarande uppmärksammar att hon fanns (typ årsdagar etc)?
Svar: Vi vet inte riktigt hur många IVF vi kommer att göra. Det får min kropp och ekonomin avgöra. Man får ta ett försök i taget.
Eftersom vi kom en bit med graviditeten så hann vi berätta för många att vi skulle ha barn. Många är ledsna för vår skull. Men tyvärr är det också många som inte riktigt förstår att hon var ett barn. Det är nog lätt att tänka att det bara var ett missfall. Sånt som händer de flesta. För dem har vi inte orkat förklara tidigare. Men nu känns det lättare att prata om henne. Mina närmsta vänner och familj är ett stort stöd. Men tyvärr är det många som inte vågar fråga något om henne. Det kan kännas lite ledsamt ibland.