Idag är det Ofrivilligt Barnlösas Dag. En dag som tillägnas oss som inte har fått vårt efterlängtade barn. Något som är självklart för många andra.
Vad vill vi med denna dag då? Inte att någon ska tycka synd om oss i alla fall. Anledningen är mer att uppmärksamma hur vanligt det faktiskt är.
Jag tänkte berätta hur vår resa har sett ut fram tills idag. Många av er känner kanske redan till den. Men några av er är nya läsare. Hela resan med datum finns under Den långa resan längst upp.
Jag träffade min blivande man 2008 genom gemensamma vänner. Vi visste vilka vi var och hade träffats några gånger tidigare. Men det var inte förrän då det klickade. Våra blickar möttes och vi kände båda två någonting som var värt att följas upp. Vi tog kontakt via sociala medier. Vi chattade på MSN en del. Vi bytte telefonnummer. Han bjöd in mig på middag. En sådan där riktig första date. Något jag aldrig varit med om tidigare. Det bådade gott.
Efter ca 1 1/2 år flyttade han in till mig. Den sommaren bestämde vi att vi ville skaffa barn tillsammans. Jag hade slutat med p-piller något år tidigare så det bekymret hade vi inte. Men det tog sig aldrig. Varje månad kom den där förbannade mensen. Jag började testa med ägglossningstest och märkte att min cykel var väldigt konstant. Men ändå hände inget.
När det hade gått 1 år och 3 månader så kontaktade vi RMC i Malmö. Vi fick lämna lite prover och vänta på svar. Detta var i november 2010. En månad senare så friade han till mig. Jag sa såklart JA!
I mars 2011 fick vi äntligen en tid till RMC för att diskutera provsvaren. De såg bra ut. Inga avvikelser och vi blev klassade som oförklarligt barnlösa. Vi hade tyvärr inte varit skrivna på samma adress i mer än 2 år då så vi fick vänta till augusti med att ställa oss i IVF-kö. Något som idag känns väldigt hemskt. Men så var reglerna när man var under 35 år.
När augusti kom så var jag snabb med att ringa och vi stod äntligen i kö. Inom 3 månader skulle vi få hjälp. Vi hade då försökt själva i 2 år utan att lyckas. I oktober 2011 fick vi gå på en informationsträff om IVF. Något som kändes lite läskigt. Denna träff hade de väldigt ofta och den där aulan var full med andra ofrivilligt barnlösa. Då förstod vi att det var ganska vanligt att inte lyckas själva.
I november 2011 fick vi äntligen komma på första läkarbesöket inför IVF. Vi hade tur att jag låg precis rätt i cykeln och fick börja med Synarela 2 dagar efter. Något som då kändes väldigt skrämmande. Helt plötsligt gick allt för snabbt och jag hängde inte med. Efter några dagars sprayande så kom blödningen och jag ringde in för att få sprutstart. De hade glömt att skicka blodprovsremisser för att kolla sjukdomar innan vi startade. Så när jag ringde så var något fel. De kunde inte heller berätta vad det var utan läkaren skulle ringa upp min man. Då började vi bli nervösa. Tydligen hade de hittat spår av Hepatit C i min mans blodprov. Något som tydligen kunde hända ibland. Vi var tvungna att avbryta behandlingen och min man fick ta om blodprovet efter 2 veckor. Då visade det inget spår längre. Men tyvärr kom julen väldigt olägligt där så vi fick vänta med nästa behandling.
I januari 2012 fick jag äntligen börja med Synarela igen. Denna gången gick det bra och jag fick fortsätta med sprutor. Äggplock gick bra och vi fick ut 12 ägg där 6 blev befruktade. Den 23 februari fick jag tillbaka ett toppembryo som vi döpte till Hilding. Jag blev gravid på första försöket och lyckan var total. Tänk vilken tur vi hade. Graviditeten gick jättebra och alla kontroller var utan anmärkningar. Tills jag i vecka 22 började få väldigt ont och kände en konstig tyngd. Jag kände på mig att något inte stod rätt till. Vi åkte till gynakuten och fick göra ett ultraljud. Läkaren var alldeles tyst. Jag minns att jag såg på henne att något var fel. Inte trodde jag att något kunde vara SÅ fel. Vår dotter Edda levde inte längre. Detta var en fredag minns jag. Vi fick åka hem igen. Där satt vi i vår nya fina och stora soffa som vi precis hade köpt. För att vi skulle få plats alla. Jag minns lukten av ny soffa som idag ger mig en fruktansvärd ångest. Vi bara satt där och stirrade i tomma luften. Vi var i chock. På tisdagen blev jag inlagd för att föda Edda. Den värsta dagen i mitt liv. Vi fick hålla henne en stund. Min man grät och var helt skräckslagen medans jag, fullproppad med morfin, var ganska lugn. Det tog 3 1/2 månad innan vi fick veta vad som gått fel. Navelsträngen hade surrat ihop sig på ett sätt så att hon inte fick något syre. Något som i princip aldrig kan hända. De sa att vi hade haft extrem otur.
I oktober 2012 började jag med Synarela igen. Det enda vi ville var att jag skulle bli gravid igen. Denna gången gick det mindre bra. 7 ägg där bara 2 blev befruktade. Vi fick tillbaka ett halvbra embryo som vi döpte till Olga. På denna tid lämnade man blodprov på RMC för att kolla hcg. Det låg på 12. Jag störtblödde och hade extremt ont. Antagligen ett tidigt missfall.
Vi tog en paus till mars 2013 då jag började med Synarela igen. Denna gången gick det bättre. 14 ägg men bara 4 befruktade. Vi fick t om ett till frysen. Jag blev gravid igen men blödde en del. Jag mådde så dåligt psykiskt. Trodde aldrig att det skulle gå vägen. Lilla Irja som vi döpte embryot till hängde kvar ett tag. VUL i vecka 8 såg bra ut. Men i vecka 10 vaknade jag av att jag blött ner sängen. Vi åkte först till vår barnmorska som gjorde ett ultraljud. Men hon kunde inte se ordentligt med vanligt UL så hon skickade oss vidare till gynakuten. Där fick vi bekräftat ett MA. Jag ville först vänta ut missfallet. Men inget hände. 2 veckor senare skulle jag skrapas. Jag tog Cytotec hemma innan och började genast störtblöda. Väl på Kvinnokliniken så hade jag så ont att jag inte kunde sitta still. Jag minns att jag gick in på en toalett på amningskliniken av alla ställen. Där i toalettstolen lämnade lilla Irja mig. Så fruktansvärt hemskt. Väl inne fick jag morfin och jag var helt förtvivlad. Jag fick skrapas ändå eftersom slemhinnan var tjock. Efteråt kändes det lite bättre. Jag kunde gå vidare med livet.
Åter kom sommaren och vi levde livet och försökte att inte tänka bakåt. Jag lämnade prover inför en missfallsutredning där allt visade sig vara bra. Vi gifte oss!!! I oktober 2013 började jag med Progynon inför ett stimulerat FET. Men embryot överlevde tyvärr inte upptiningen.
Här var våra poäng slut på RMC och vi valde att kontakta Nordic IVF Center dit vi fick komma på ett första samtal i december. I samma veva fick jag stora problem med gallsten och opererades i februari 2014. De fick tyvärr inte ut en gallsten som kilat sig fast i stora gallgången. Men min läkare trodde inte att den skulle ge mig så stora besvär utan komma ut av sig själv.
I april 2014 gjorde vi första försöket på Nordic som denna gången blev det korta protokollet. Väldigt skönt att slippa Synarelan. Tyvärr började jag få stora problem med den där gallstenen men vi valde ändå att köra på. Vi fick ut 12 ägg där 6 blev befruktade. Denna gång gjorde de ICSI på hälften. Jag fick tillbaka ett toppembryo som vi döpte till Patrik Stjärna. Ni undrar kanske var vi får namnen ifrån? Vi tar namnsdagen som äggplock är på. Jag mådde inte så bra psykiskt denna gången. Samma dag som vi fått tillbaka embryot så var vi på bröllop. Jag var extremt osocial denna dag och ville bara hem. Jag tjuvtestade några dagar och fick först bara minus. Sedan blev det ett svagt plus som tyvärr försvann igen. Tidigt missfall igen. Vi bröt ihop och tog en paus. Vi ställde oss i adoptionskö.
I juni gjorde dem ett försök att ta bort min gallsten med ERCP. Men det misslyckades eftersom jag bara fick lugnande. I oktober blev jag sövd och operationen lyckades. Jag var stenfri och vi valde att göra vårt 5:e IVF-försök i november. Åter igen korta protokollet. Denna gång fick de ut 9 ägg där hela 6 stycken blev befruktade med ICSI. Jag fick tillbaka 2 embryon. Vi kände ett stort hopp denna gången. Det skulle lyckas. Dessutom tog jag Ovitrellesprutor även efter äggplock för att hålla en för tidig blödning borta. Dagen innan testdag blev det åter igen ett svagt plus som sedan försvann. Antagligen ett tidigt missfall igen. Här bröt vi ihop båda två totalt. Så pass så att vi båda blev sjukskrivna och började med antidepp. Hela julen var fruktansvärd.
Blödningen som kom efter detta försök var fruktansvärd. Jag blödde även från ändtarm och urinblåsa och hade extremt ont. Mina aningar om endometrios blev genast uppmärksammade av läkarna. Jag blödde och hade bara ont runt och vid mens. Jag fick Oxikodon utskrivet av gynakuten för jag kunde knappt sitta vid mens. Jag har varit på undersökningar på gynakuten, vårdcentralen, Kvinnokliniken och IVF-kliniken. Min IVF-läkare satte mig först på minipiller. Men jag började blöda och ha ont ändå. Den 21 mars 2015 började jag med Synarela. Något som jag tar än idag för att slippa mens och ha ont. Men nej. Igår fick jag mens på dag 70. Jag har antagligen tagit för låg dos. I tisdags höjde jag dosen eftersom jag haft småblödningar. Förhoppningsvis slipper jag blöda mer efter denna gången.
Den 2 juli har jag fått en tid till en läkare på Endometrioscentrum. Även om min IVF-läkare har skickat en remiss för en titthålsoperation så vill de tydligen avvakta tills efter detta besök. Så nu är jag sjukskriven och väntar på detta. Jag väntar även på att få göra en koloskopi och kika på tjocktarmen.
Vi planerar att göra vårt 6:e IVF-försök i augusti. Då SKA det gå vägen!!!