Jag sitter i min ensamhet och funderar lite. Funderar på det kommande försöket. Det sista betalda IVF-försöket. Jag längtar. Men samtidigt så skrämmer det mig.
Vi kommer att ha semester under ruvningen. Det känns skönt. 2 veckor i ovisshet. Sedan kommer vi att veta. Men vad är det vi kommer att få veta?
Tänk om det blir ett minus, igen. Tänk om detta sista försök inte fungerar. Kommer vi att orka och ha råd med fler försök då? Hur kommer jag att må? Antagligen sämre än nu. Det skrämmer mig. Hur ska jag orka gå igenom det en gång till?
Men tänk om det blir ett plus. Vi kommer att bli lyckliga igen. Men samtidigt väldigt rädda. Hur ska man övervinna den rädslan? Rädslan för att lyckan ska tas ifrån oss igen. Den skrämmer mig enormt. Men vilket är värst?
Vi får försöka ta en dag i taget!
Snart är det bara en månad kvar tills sprutstart. Eller rättare sagt 40 dagar. Det låter inte så mycket. Kommer jag att må bra? Idag har jag mått ganska bra. Men jag har varit väldigt trött. Min kropp är trött. Mitt psyke är trött. Jag mår inte så bra av Synarelan längre. Jag känner mig deprimerad. Innesluten. Rädd. Ledsen. Jag är så trött på att må så här.
Hoppas att det vänder snart. Att lyckan kommer och stannar.
