Idag ställde jag klockan på 7:30. Det gäller att ringa vårdcentralen prick klockan 8 för att inte hamna långt bak i kön. Jag kom på tredje plats.
Sköterskan som svarade var förstående. Min läkare fanns på plats idag och jag blev så glad. Klockan 10 fick jag en tid.
Väl där så berättade jag om mina problem. Hon var tvungen att ta fram papper och penna för att hänga med. Det är så skönt att gå till henne för hon känner till min historik.
Hon tyckte också att det var helt galet att alla skickar mig till henne. För vad kan hon göra egentligen? Som tur var kunde hon gå in och läsa min journal. Men inte den från IVF-kliniken, så den fick jag berätta. Hon tyckte som alla andra att det borde vara den som behandlar mig som får hjälpa mig. Men hon hade också förståelse för att en IVF-klinik inte kan sjukskriva hur som helst. Inte gynakuten heller. Jag är i ett jobbigt läge just nu där jag inte har någon fast läkarkontakt som kan behandla mina problem.
Men hon hjälpte mig med 2 veckors sjukskrivning, medicin under denna tid samt ett återbesök sista dagen. För att jag inte skulle behöva känna mig övergiven. Hon får hjälpa mig så länge.
Jag bröt ihop två gånger. Först när jag berättade om bemötandet jag fått av sköterskan på IVF-kliniken igår. Sen när jag berättade om mina panikkänslor jag fått igår. Att jag inte orkade leva längre. Det tog hon på allvar. För så här ska man inte behöva bli behandlad. Jag vet många bloggare som skrivit om samma känsla när dem känt sig övergivna av vården. Det är helt sjukt att det ska behöva bli så. Fruktansvärt!!!
Så nu mår jag lite bättre. Jag har fortfarande ont. Men slipper alla måsten. Jag har fått tid på mig att bara vara och kunna andas. Slippa känna stress. Bara ta hand om mig själv. Jag lovade henne att försöka orka hitta på roliga saker också. Så det ska jag försöka. Jag har inget planerat i helgen. Kanske en långpromenad och fika om vädret tillåter. Hoppas!!!
Tack för allt ert fina stöd! ❤
