Nu har jag varit på besök hos kirurgen. Det var inte det lättaste att hitta. Vi irrade rundor en stund innan vi till slut frågade en person efter vägen.
Väl framme så kom jag in direkt. Läkaren kändes lite konstig. Han satt alldeles för nära när han pratade så jag kände mig lite obekväm. Mina organ hade inte påverkats alls av mitt onda så läkaren var osäker på om en operation kommer att hjälpa mig helt. Den kommer absolut ta bort de akuta jobbiga anfallen. Men inte säkert de molande, dova jag känner hela tiden. Han vågade inte lova något. Det var inte heller självklart med en operation eftersom jag inte uppfyller alla kraven för det. Så han frågade mig om jag ville bli opererad och jag svarade ja.
När han tryckte på högra sidan av buken så gjorde det ont. Så självklart gallan tycker jag. Skulle inte besvären försvinna helt så får jag fortsätta en utredning. Bara för att jag nämnde IBS så trodde läkaren att besvären också kunde vara tarmarna. Jag blir så trött på det. De skyller allt på IBS, vad det nu är egentligen. En av många hitte-på sjukdomar. Jag tycker det är fel att sätta diagnosen IBS och sen vara nöjd där. IBS gör inte så här ont. Det här är inte normalt.
Jag blir så trött på att man måste ligga på för att få något gjort inom sjukvården. Som min läkare på vårdcentralen sa, hur orkar man det när man mår så dåligt? Det gör man ju inte. En nära släkting gick i 10 år med besvär som huvudvärk och domningar. Till slut blev det magnetröntgen som visade en hjärntumör. Tappar man inte tron då så vet jag inte. Idag är inte denna släkting återställd men kanske kunde varit om de hade tagit besvären på allvar. Varför tar de inte cancer och tumörer på allvar? Som en rutinkontroll? Det kostar såklart pengar. Jag fick inte göra en magnetröntgen eftersom mina organ inte är påverkade.
Kanske är det så att mina tarmar trycker på mot organen som kanske är bara lite påverkade, så det är det som gör mer ont ibland. För tillfället känns det helt svullet på höger sida. Jag blir så orolig att det ska vara något annat än stenar. Tänk om det finns tumörer eller annat. Usch nä! Så får man inte tänka ju. Det första jag tänker på då är att då kan jag ju inte bli med barn. Inte att jag kan dö. Konstigt? Nä dö ska jag nog inte. Jag tror stenhårt på att jag kommer att må bättre efter en operation. Jag har haft dessa besvär så länge nu. Mer eller mindre sen jag var gravid sist, i juni. Kände även av något i slutet med Edda. Men det kan också varit magkatarr. Jobbigt när det känns så snarlikt.
Tyvärr kommer jag inte bli opererad i min stad utan jag kommer att få åka till en annan. Jobbigt! De tog bara emot sjuka och gamla här. I den andra staden har de en dagvårdsavdelning så förhoppningsvis får jag åka hem samma dag. Stackars min man som måste följa med.
När blir operationen då? 3 månader är vårdgarantin fr om nu, jag trodde den räknades från när jag var hos läkaren för en månad sen. Suck! Men läkaren trodde mellan 2 veckor till en månad. Då får vi hoppas på om 2 veckor. Jag avvaktar några dagar sen ska jag ringa och höra. Kanske de får in någon återbudstid.
Först när läkaren sa att en operation inte säkert skulle ta bort mina besvär så började jag nästan att gråta. Kanske jag skulle gjort det så han förstod hur ont jag faktiskt har. Men det kanske han gjorde. Han var nog bara en allmänt svår läkare. Varför är det så svårt att prata och diskutera med vissa läkare?
Äh! Jag får sluta spekulera. Nu blir det operation och jag står i kö. Blir jag jättedålig igen så får jag väl ringa och ligga på.
Det gröna är gallblåsan och gallgångarna. Det skulle ju kunna vara grus i gallgångarna. Förhoppningsvis ser de det i så fall under operation. Jag läste att de ofta gör en röntgen under tiden.
Håll tummarna att det går fort!!!