Jag känner mig helt uppspelt inför att hämta hem vårt lilla embryo från frysen. Jag känner en lycka och ett hopp om att lyckas. Det kommer att gå hela vägen nu!!!
Då till frågan: Är jag redo? Ooooja!!! Psykiskt till 100% tror jag. Eller kanske 99%. Rädslan för allt det som hänt finns kvar. Men längtan och hoppet övervinner den. Lätt!
Jag har precis läst igenom ALLA bloggar jag följt från första början. De flesta har redan sina barn som t om är stora nu, många har också precis fått, några har slutat skriva, några kämpar på med graviditeten och så har vi då vi få kvar som ännu inte lyckats hela vägen. Jag blir både glad och bitter. Jag som kunde haft en tjej på 9 månader nu. Mina katter påminner mig om hur gammal Edda skulle varit. De föddes runt hennes beräknade födsel. Känns både fint och jobbigt. Men nu ska hon bli storasyster på riktigt, till en levande bebis.
Jag ska vara gravid på min födelsedag, på julafton, hela jobbiga vintern för att sen bli supertjock till fina våren och tillslut föda ett friskt och levande barn runt sambons födelsedag. Det är planen och den ska gå vägen. Hör ni det, ni som skapar mitt öde, Det ska gå HELA vägen nu!!! Punkt slut stjärnstopp!!!